Spring för livet
Man snörar beslutsamt på sig ett par joggingskor, knyter dem hårt och känner sig jävligt beslutsam. Så jävla jävla beslutsam medan man försiktigt tänker att man kanske kunde göra det här imorgon istället. De första stegen är fantastiska. Spänstiga och hoppfulla. Herregud, jag har ju blivit en ny människa utan att märka det, såhär lätt har det ju aldrig varit??? Nu jävlar.
Detta varar i hela tre minuter. Sedan börjar du känna att höften är stel, att kroppen vaknar och protesterar. Meningslösheten med hela företaget slår till med full kraft och du inser att det är så extremt många monotona, tunga steg tills du är framme. Du försöker desperat rädda motivationen genom att låta vidriga citat om inre styrka och kämpaglöd som vidriga människor har lagt upp på sin vidriga instagram skramla i bakhuvudet. Du vädjar till din rationella sida, för du är nästan säker på att åtminstone när du snörade på dig skorna hade du oändligt många bra anledningar till detta.
Medan du dunsar fram och svettas mellan skinkorna fokuserar du på att vara arg.
Det finns mycket att vara arg på. Bilderna du har sett på hur det SKA vara att springa: leende människor som flyger fram på sina gasellben i rena och lena funktionskläder med skrämmande grönt gräs under fötterna. Insikten om att detta hade varit mycket lättare om man hade varit född till man. Tanken på att du inte bara förväntas göra detta - du förväntas njuta av det.
Det är när du kommer till den första uppförsbacken som du inser att det bara finns en utväg. Nu måste du bli dum. Annars kommer det inte gå. Tröttheten är på din sida, den bedövar din hjärna och gör dig mottaglig för lögnerna som ska ta dig upp.
Bara tio steg till. Bara sju steg. Bara tre. Bara åtta till. Bara till nästa träd. Bara femton steg till.
Efter ett par backar händer det. Du är tillräckligt tankeförlamad för att vara begränsad till kortsiktigt tänkande och tillräckligt utpumpad för att önska med hela ditt väsen att uppförsbacken ska ta slut. Och som uppförsbackar brukar, så gör den förr eller senare det. Din högsta önskan går i uppfyllelse. Händer annars i livet: ca aldrig. Kroppen bubblar av glädjerus när du frustande snubblar vidare över krönet, du rinner nedför en backe, du är övertygad om att inget kan stoppa dig.
Ungefär här inser du att du har kommit en tiondel av din sträcka.
Enda anledningen till att du inte ger upp är det fruktansvärda i att ha genomlidit allt detta i onödan. Det är den tanken som tar dig uppför resterande backar, det är den tanken som får dig att stå ut med mjölksyran. Emellanåt slappnar du faktiskt av, känner att du är stark, ser skogen omkring dig. Men ofta tänker du på hur du fan hatar det här.
Till slut snubblar du triumferande i mål. Leende. Triumferande. Du sjunker ner på marken. Tar på dig mjukisbyxor. Du åker hem, sätter sig i solen och äter glass och njuter av vilken hjälte du är.
Nej, jag bara skojade. Det är ju här, vid mållinjen, som löpning skiljer sig från livet. Livets motsvarighet till endorfiner och glass heter döden.
/Nono
