svinfult.

Ibland undrar jag om mina sjukdomsår bara varit en överdrift, ett panikartat försök att undvika att vara vuxen. Som sjuk har jag beskonats från en hel del ansvar. Ingen förväntar sig att man ska orka varken plugga eller jobba. Misstolka mig rätt, självklart är det jag som har det yttersta ansvaret - följa behandling eller inte, leva eller dö. Det finns ingen som gör arbetet åt dig, de kan finnas där men du måste vilja själv. Alternativet - neddrogad med extra vak på valfri PIVA någonstans i landet. Jag lovar, jag har provat det också. Jag säger inte att jag valt den enkla vägen, för ingenting är enklare nu, men på avdelningar och behandlingshem är det aldrig jag som sitter ensam med ansvaret. 

 

Tänk om jag bara är gnällig, tänk om jag lurade alla. Lurade till mig en plats på behandlingshem och lurade till mig diagnoser och bidrag. Det finns såklart saker man inte kan simulera, som alla dessa nätter på akuten, som operationen och den långa rehabiliteringen. Men det ligger såklart saker bakom, var det bara en tonårsgrej som spårade ur? Har jag aldrig varit sjuk på riktigt? Är det sant det dem säger att jag bara är en uppmärksamhetshora?

 

Sen finns det en del av mig som förstår att jag aldrig skulle gå så till överdrift. Jag vill radera min sjukdomshistorik, min destruktivitet, mina avdelningsdagar. Men framförallt den otroliga oro jag utsatt mina vänner och min familj för. 

 

/Laikaa.