Bortskämd och skämd
Jag tror inte på Gud. Men om jag gjorde det, skulle jag ha en rätt tydlig bild av hur och varför jag skapades.
Gud tänkte: Om jag skulle skapa en liten sådan där människa, och bara ge henne allt hon behövde?
Hon skulle födas i världens bästa land, in i den mysigaste familjen, till den snällaste storasystern och de mest engagerade föräldrarna.
Hennes barndom skulle fyllas med resor, landställen, ponnyer, fredagsmys, oändlig trygghet och kalas som de andra barnen ville komma på. Allt hon gjorde skulle hyllas och uppmuntras föräldrar och fritidsledare och morföräldrar och arbetslinjen.
Hon skulle ha god social kompetens, lätt att lära sig saker, en frisk kropp, ett adekvat utseende. Hur hon än betedde sig skulle hon ha bättre vänner än hon förtjänade och vara villkorslöst älskad.
Hon skulle bli lyckligt förälskad och få vakna i famnen på den hon älskade mest, hon skulle få gå sin drömutbildning och hon skulle ha pengar nog att dricka ekologiskt jävla kaffe med ekologisk jävla choklad.
Gud tänkte: Om jag skulle skapa en sådan människa och se, bara för att få veta, om människan överhuvudtaget kan låta bli att vara egoistisk? Den människa som har allt, kanske förstår hon att hon inte behöver mer, låter bli att tävla och jämföra sig eftersom hon vet att hon redan har fått sin del av kakan, och förmodligen några andra stackars satars del också. Hon skulle vara lycklig, tacksam och beredd att offra smulor av sin kakbit för hon skulle vara mätt.
Jag tror inte på Gud. Men om jag gjorde det skulle jag säga: Förlåt. Förlåt mig. Det var inte meningen att vara en sådan besvikelse.
Jag skriver under aliaset Nono.
