Det är inte så mycket känt om sjökornas levnadssätt och sociala beteende.
När man är 21 år fyllda förväntas man ha uppnått, ja, åtminstonde något. Jag förlorade min ungdom - till vad? Jag var aldrig som alla andra och det fanns aldrig någon som sa åt mig att det var okej. Hade jag vetat då, det jag vet nu, hade kanske saker varit lättare för mig. Kanske hade de varit detsamma och det kan jag egentligen bara spekulera i. Jag missade det alla fick, men ville jag verkligen ha det? Jag var aldrig dyngrak på någon hemmafest, jag fick aldrig bli älskad och jag dansade aldrig så fötterna började blöda. Jag önskar att jag kunde berätta att jag ändå utvecklades till att bli en självständig människa obrydd om världens bekymmer. Men det kan jag inte. Jag är 21 år, osjälvständig och självömkande. Livet blev inte alls som jag tänkt mig. Vilka höga tankar jag hade om livet, det vet jag inte, men det som blev - blev en besvikelse.
Ni kan kalla mig Laikaa. Som rymdhunden. Jag bor på ett behandlingshem i södra Sverige, jag samtalar med mina husdjur som om det vore en självklarhet, äter gärna sushi, är vegan och folkskygg. Jag försöker lämna psyklivet bakom mig, gå vidare, men det flåsar mig alltid i nacken.
Jag är jag. Och det blir inte så mycket roligare.