svinfult.

Jag tänker mig att alla ni som läser mina texter gör det med mycket kritiska ögon. Detta eftersom jag utgår från mig själv. Den övervägande delen av alla bloggar jag följer, följer jag därför att jag tycker att de är lite föraktliga. Pretentiösa, moraliserande, egocentriska, förskönande eller högtravande. Ofta skrivs de av människor jag har känt avlägset någon gång under mitt liv och tyckt lite illa om, någon som har irriterat mig lite grann. Inte sällan någon som är en förstärkt version av en sida hos mig själv som jag tycker illa om.

 

Så när jag sitter där och läser en annan människas tankar med ett nedlåtande leende och njuter av varje syftningsfel, tillåter jag mig att vara en sämre människa. Det finns sidor hos oss alla som är skrämmande och som vi oftast är för rädda för att riktigt granska. Kanske är det här man har chansen. De där fula, skrämmande tankarna blir ett djur instängt i en bur med galler av anonymitet och distans.

 

Det finns något tillfredsställande i att läsa vad någon annan har skrivit och känna lite förakt. Men det har mycket lite att göra med bloggen. Det går ut på att få stå utanför den där buren, trygg och säker, men peta på sitt inre odjur med en pinne, fnittra upphetsat när det ryter lite grann. Bli uppskrämd och få spänning. Känna hur det kittlar i magen och hur håren reser sig i nacken.

 

Och vet ni vad? Jag bjuder fan på det. Om du finner nöje i att känna dig lite bättre än mig så kan jag leva med det.

 

Men du behöver inte lämna några skitiga spår.

 

//Nono