Ha ett bra liv osv.
Jag tvivlar därför starkt på att jag är student; Skjuter upp allt tentaplugg tills tentan helt plötsligt är över, skiter i sittningar och vårbaler och att dricka öl i parker. Ibland frågar någon vad jag gör istället och jag har ärligt talat inget bra svar. Oroande nog har jag väl helt enkelt blivit lite för bra på att döda tid.
Igår grillade (läs: brände grönsaker) jag i alla fall med min klass för att fira sista tentan. Jag blev lite sorgsen av att inse att jag kommer sakna vissa av de här människorna trots att de har varit en så liten del av mitt liv. Jag kände dem knappt men jag tror att deras blotta existens gav mig en känsla av sammanhang och en fast punkt i detta år av annars flytande egentid och en mycket suddig känsla av framtid.
Vissa människor, som gillar människor, beskriver att de i mötet med nya personer känner sig nyfikna och förväntansfulla. De ser i denna främling en potentiell vän, anar skratt och lärdomar, vittrar gemensamma upplevelser. Detta händer inte mig. Jag ser inte vänner i främlingar, men igår kväll såg jag främlingar i vänner. Gemenskapen av att gå i samma klass upplöses nu, och till de allra flesta har jag ingen annan bindning. Igår delade vi delar av samma liv, idag inte. Jag kände mig sorgsen igår över att vi kanske hade kunnat bli vänner, att saker hade kunnat vara annorlunda. Det är normalt att bli sorgsen då kan skiljs från människor som man står nära. Jag blev ledsen av motsatsen. Jag tänkte inte på allt som var, som skulle försvinna. Jag tänkte på allt som faktiskt kunde ha varit.
Det finns inget märkligare än att ta farväl av någon. Alltså på riktigt, ta farväl. Inte: Vi ses imorgon. Inte: Vi ses i höst. Inte: Vi får höras. För det får vi inte. Utan bara: Ha ett bra liv. Lycka till. Rock on.
Men de var den bästa klass jag någonsin haft. Fast jag kände dem inte. Det kan ju vara förklaringen.