Jag ville aldrig vara ung
Det var en romantisering av romantiseringen i sig, en längtan efter nostalgi. Jag tyckte aldrig om cigarettrök och de där för stora kavajerna klädde mig inte alls. Men som sextonåring levde vi det liv som skulle se bra ut på gulnade fotografier i en gammal hand. Vi valde kullerstensgator framför trottoarer och tyckte bra om vad som helst som täcktes av flagnad färg. Allra mest längtade jag efter att vara riktigt jävla olyckligt kär så att jag inte skulle gå miste om möjligheten att sitta på ett ålderdomshem och bara njuta av att jag hade snubblat runt i regniga gränder i träskor och utan jacka och bara gråtit och värkt och känt så jävla mycket. Jag ville inte så mycket leva utan mest bara veta att jag hade levt.
Mest var det en väntan. En väntan på att de där åren skulle gå över, så att man kunde dra på sig bekväma kläder, sluta gå runt och hoppas på att någon jävel äntligen skulle dra fram sin polaroidkamera, slippa ängslas över att inte vara på plats.
En sjukt långtråkig väntan, och samtidigt en hetsig väntan. Sysslolöshet och tristess, men sysslolöshet och tristess som kändes essentiell och oumbärlig. Jag var rädd för att inte hinna stirra ut med tom blick över Söder Mälarstrand tillräckligt många gånger, att inte se uttråkad ut medan jag rökte en cigarett ofta nog, att inte få vara tillräckligt uttråkad, meningslös, omkringdrivande - en suddig gestalt en sen natt i Gamla stan.
Vi ville bara ha det vi inte fick. Vi ville få vara lite vilsna.
Jag misslyckades för övrigt. När jag ser bilderna nu minns jag inte någon känsla av frihet eller rebelliskt ungdomsrus. Jag ser mig själv i en för stor kavaj på en kullerstensgata med uttryckslöst ansikte och det enda jag minns är en brinnande önskan om att bilden ska fånga vilken jävla irrationell ungdom jag är så att inte allt är förgäves.
Mest var det en väntan. En väntan på att de där åren skulle gå över, så att man kunde dra på sig bekväma kläder, sluta gå runt och hoppas på att någon jävel äntligen skulle dra fram sin polaroidkamera, slippa ängslas över att inte vara på plats.
En sjukt långtråkig väntan, och samtidigt en hetsig väntan. Sysslolöshet och tristess, men sysslolöshet och tristess som kändes essentiell och oumbärlig. Jag var rädd för att inte hinna stirra ut med tom blick över Söder Mälarstrand tillräckligt många gånger, att inte se uttråkad ut medan jag rökte en cigarett ofta nog, att inte få vara tillräckligt uttråkad, meningslös, omkringdrivande - en suddig gestalt en sen natt i Gamla stan.
Vi ville bara ha det vi inte fick. Vi ville få vara lite vilsna.
Jag misslyckades för övrigt. När jag ser bilderna nu minns jag inte någon känsla av frihet eller rebelliskt ungdomsrus. Jag ser mig själv i en för stor kavaj på en kullerstensgata med uttryckslöst ansikte och det enda jag minns är en brinnande önskan om att bilden ska fånga vilken jävla irrationell ungdom jag är så att inte allt är förgäves.
