Superkraft
För inte länge sedan befann jag mig i en situation. Det var tydligt för mig att kantiga och oformliga känslor inte hade utrymme här; Obekväma ord skulle riva sönder spindelnätet av social trygghet som andra människor omsorgsfullt hade spunnit åt mig. Jag bestämmer mig ofta för att ljuga. Nästan lika ofta misslyckas jag. Denna gång gjorde jag inte det.
Jag skulle kunna skriva att jag var trevlig - att jag var lika trevlig som jag är när jag inte har ett inre skramlande av ångest. Det vore att nedvärdera min prestation. Jag var inte trevlig. Jag var fan fantastisk. Kärleksfull, älskvärd, rolig och framför allt alldeles sprallig och sprudlande. Det var underbart för alla inblandade. Utom mig förstås.
Skratt som går igenom en glädjelös kropp är ingenting annat än en rad kramper och någonstans gör det fysiskt ont att omvandla den där grimasen till ett leende. Där och då skrev jag om sagan om mig själv men jag kunde omöjligen tro sagan. Genom att skriva den, berätta den för andra, gjorde jag den evig. Jag gjorde också andra saker eviga, saker som inte på några villkor borde få vara eviga.
Att kunna ljuga är en superkraft. Det är ett sätt att rädda dem man älskar, ta hand om andra, skapa magi där det inte finns magi. Får man ljuga? frågar de sig. Frågan ogiltig, svarar jag. Bör man ljuga? Det är frågan vi oftare ställer oss.
Lögner är vad som tudelar oss, avskärmar vår verklighet från andras verklighet. De är alltid uppoffringar. De gör oss ensamma, de placerar oss i ett annat universum än alla som kunde ha hjälpt oss. Förmågan, superkraften, att ljuga ger alltid människan ett val; Vill jag ha en hel själ? Eller vill jag göra de jag älskar lite lyckligare?
"Med stora krafter följer stort ansvar" - Spindelmannen.