Självskadekultur.
Det finns en kultur på internet. Ni kanske känner till den, ni kanske till och med är en del av den - tråkigt. En kultur kantat av självmordsförsök och självskador. En kultur där det ger status att vara tvångsvårdad och helst i så dåligt skick som det bara går. Du ska ha flest diagnoser, skada dig värst, vara så underviktig det bara går. De räknar sina inläggningar och ambulansfärder i sina profiler på instagram.
Det är en sak att skada sig själv, förstöra för sig själv. Men när man lägger upp bilder på öppna sår, stygn eller en undernärd kropp på sociala medier skadar man mer än bara sig själv. Det kvittar om man skriver dit en meningslös triggervarning, det snarare drar till sig folk än skrämmer bort. Hur tror ni en tolvåring kommer reagera på dessa bilder? Antagligen kommer de att tycka att dens egna sår inte är tillräckliga, att den måste skära mer eller djupare. De kommer tycka att de är tjocka, att de måste väga mindre för att deras ätstörningar ska "räknas".
De som driver såna här konton sitter ofta själv så djupt nere i skiten att de inte förstår vad de gör själva. Men vill de verkligen dra ner andra lika långt? Djupa sår med ett fint filter, tabletter med en vacker text. Romantiserande och normaliserande av någonting så sjukt.
Jag är självklart inte perfekt. Men jag kämpar. Tror ni inte att jag också hade skurit sönder mina armar om jag hade kunnat? Personalen på behandlinghemmer har, tillsammans med mig, bestämmt att jag inte får gå ensam i affärer eller öppna post själv. Därför att jag inte ska kunna beställa eller köpa rakblad. Ändå drömmer jag mardrömmar om hur jag letar febrilt efter rakblad eller hur jag skär mig. Förstår ni då hur otroligt jobbigt det är att råka komma in på ett konto eller en blogg som detaljerat beskriver eller till och med lägger upp bilder på uppskurna kroppsdelar?
Det har aldrig varit synd om mig när mina föräldrar har gråtit på akuten, när mamma har fått torka mina blodpölar. Så om ni inte kan tänka på er själva, tänk på alla andra ni skadar.
/Laikaa.